Ispremiär i morgon
Laget har ispremiär i morgon och således har supportrarna för första gången chansen att bekanta sig med alla nyförvärv, även om det brukar vara ganska svårt då nummer oftast inte står på tröjor, byxor och hjälmar. Åtminstone har det inte gjot det tidigare.
Klockan 10.00 kör laget igång i träningshallen som ligger i anslutning till Malmö Arena. Tyvärr kommer jag ej att kunna besöka träningen då jag jobbar, vilket stör mig enormt. Jag är inte säker på hur många år på rad jag har sett ispremiären, men i år missar jag den alltså.
Med i morgon inräknat så är det också endast tolv dagar kvar till den första träningsmatchen mot Troja, i Ljungby.
Nu kör vi!
Klockan 10.00 kör laget igång i träningshallen som ligger i anslutning till Malmö Arena. Tyvärr kommer jag ej att kunna besöka träningen då jag jobbar, vilket stör mig enormt. Jag är inte säker på hur många år på rad jag har sett ispremiären, men i år missar jag den alltså.
Med i morgon inräknat så är det också endast tolv dagar kvar till den första träningsmatchen mot Troja, i Ljungby.
Nu kör vi!
I år tror jag på Redhawks...
Ända sedan jag på allvar började intressera mig för ishockey och Malmö Redhawks på fullt allvar - någon gång kring 2008/2009 - så har under somrarna som föreligger säsongerna en optimistisk känsla infunnit sig hos mig och jag har, inför min något mindre hockeyintresserade släkt och vänskapskrets, hävdat att "i år tror jag på Redhawks, jag tror de har chansen".
Något de flesta är medvetna om är att de fyra senaste säsongerna för Malmö Redhawks har kantats av spelarflykter, ekonomiska problem, uteblivna prestationer och flera andra bedrövelser - ett faktum som har gjort att jag år efter år har fått käka upp mina uttalande, och det med råge.
Inför den senaste säsongen klev multimiljardären Hugo Stenbeck in i klubben som storsponsor och den ena spektakulära värvningen efter den andra gjorde att media, oddssättare och även vi supportrar fick skyhöga förväntningar. Det var dock inte många månader efter säsongspremiären som det kunde konstateras att även detta återtåg var på fel spår och innan man visste ordet av hade tränare sparkats, styrelsemedlemmar hoppat av och resultaten och prestationerna lös med sin frånvaro.
Säsongen räddades något då dåvarande lagkapten Linus Klasen, med knappa minuten kvar av sista grundspelsmatchen, sköt laget till playoff eller den så kallade förkvalserien. Väl där var Malmö poängmässigt och spelmässigt matchseriens starkaste lag, och vi fick se lite av den kvalitet som fanns i laget, men det räckte inte då Rögle knep den sista kvalserieplatsen på målskillnad, och golfklubborna kunde plockas fram.
Det var den tolfte mars. Sedan dess har det fortsatt att storma runt Malmö Redhawks, storsponsorn har lämnat klubben och man har gått igenom en företagsrekonstruktion för andra gången inom loppet av några år, och lönebudgeten har mer än halverats jämfört med förra året.
Allt detta innebär att man förstås måste vara helt tokig för att få för sig att återigen tro på ett lyckat år. Men efter år av besvikelser tycker jag mig äntligen kunna se skillnader från tidigare upplagor och ett ljus i den här oändligt långa tunneln. Patrik Sylvegård har tillträtt som VD och sportchef och värvat ihop ett lag med spelare som kommer att spela med hjärtat och inte med plånboken, ett lag med spelare som kommer att kliva av isen genomblöta av svett - oavsett vilket namn man har på tröjan.
Om en vecka har laget sin första isträning, och jag skall göra mitt bästa för att vakna upp ur sommardvalan. Det har då gått 139 dagar sedan Rögle stal Malmö Redhawks kvalserieplats.
Here we go again.
I år tror jag på Malmö Redhawks.
Något de flesta är medvetna om är att de fyra senaste säsongerna för Malmö Redhawks har kantats av spelarflykter, ekonomiska problem, uteblivna prestationer och flera andra bedrövelser - ett faktum som har gjort att jag år efter år har fått käka upp mina uttalande, och det med råge.
Inför den senaste säsongen klev multimiljardären Hugo Stenbeck in i klubben som storsponsor och den ena spektakulära värvningen efter den andra gjorde att media, oddssättare och även vi supportrar fick skyhöga förväntningar. Det var dock inte många månader efter säsongspremiären som det kunde konstateras att även detta återtåg var på fel spår och innan man visste ordet av hade tränare sparkats, styrelsemedlemmar hoppat av och resultaten och prestationerna lös med sin frånvaro.
Säsongen räddades något då dåvarande lagkapten Linus Klasen, med knappa minuten kvar av sista grundspelsmatchen, sköt laget till playoff eller den så kallade förkvalserien. Väl där var Malmö poängmässigt och spelmässigt matchseriens starkaste lag, och vi fick se lite av den kvalitet som fanns i laget, men det räckte inte då Rögle knep den sista kvalserieplatsen på målskillnad, och golfklubborna kunde plockas fram.
Det var den tolfte mars. Sedan dess har det fortsatt att storma runt Malmö Redhawks, storsponsorn har lämnat klubben och man har gått igenom en företagsrekonstruktion för andra gången inom loppet av några år, och lönebudgeten har mer än halverats jämfört med förra året.
Allt detta innebär att man förstås måste vara helt tokig för att få för sig att återigen tro på ett lyckat år. Men efter år av besvikelser tycker jag mig äntligen kunna se skillnader från tidigare upplagor och ett ljus i den här oändligt långa tunneln. Patrik Sylvegård har tillträtt som VD och sportchef och värvat ihop ett lag med spelare som kommer att spela med hjärtat och inte med plånboken, ett lag med spelare som kommer att kliva av isen genomblöta av svett - oavsett vilket namn man har på tröjan.
Om en vecka har laget sin första isträning, och jag skall göra mitt bästa för att vakna upp ur sommardvalan. Det har då gått 139 dagar sedan Rögle stal Malmö Redhawks kvalserieplats.
Here we go again.
I år tror jag på Malmö Redhawks.
