När pucken i höstas släpptes inför Hockeyallsvenskan 2011/2012 så trodde jag på ett trendbrott, det skall jag erkänna. Det snackades om att spela med lokalt förankrade spelare - och spetsa de två översta linorna med stjärnförvärv.

Ni vet historian därefter, spelare på spelare hämtades in och jag var nog inte ensam om att känna mig riktigt positiv inför säsongen. Inte mindre positiv blev man när man såg första träningsmatchen i en välfylld Isstadion, mot Sparta Sarpsborg, där Jesper Mattsson satte säsongens första mål och allting såg riktigt bra ut.

Det såg ett par matcher in på säsongen riktigt bra ut, men säsongens första match mot Västerås hemma kommer jag ihåg som en vändpunkt. Förlust med 2-6 och alla de brister som man nu anser självklara kom fram. Fart och inställning var framförallt två egenskaper som lös med sin frånvaro.

Någonstans där och då minns jag att jag kände att laget skulle behöva ytterligare någon komponent, framförallt på backsidan. Utöver inhämtade Marcus Högström och Magnus Häggström blev det inte någon mer värvning.

Nu står vi här. Malmö har förbrukat två chanser att se till att säsongen inte slutar i ett totaljättefiasko genom att till och med missa förkvalserien. Inför sista matchen i morgon måste Malmö sannolikt ta 3 poäng för att inte sluta på sämre än sjundeplats för andra året i rad.

Detta riskerar man alltså göra med allsvenskans dyraste spelarmaterial någonsin. Det spekuleras till och med i att budgeten skall vara högre än vissa av de elitserielagen som går till slutspel. Säsongen är redan en misär utan dess like.

Kvalserien direkt borde inte vara något problem för ett lag av den här kostnaden. Men som vi alla vet så spelas inte ishockey med plånböckerna. Det har Malmö Redhawks bittert fått erfara, och riskerar nu att stå för det största, svenska idrottsfiaskot på klubblagsnivå. Någonsin.