Kalenderåret har inte nått sitt slut ännu. Däremot har mer än halva grundserien av HockeyAllsvenskan spelats. 31 omgångar närmare bestämt. I morgon besöker Malmö Redhawks Stockholm och Hovet för att ta sig an Djurgården, och jag känner att det är läge att ge mina åsikter och tankar om säsongen så här långt.

 

Man får helt klart säga att  årets upplaga av Redhawks har gjort bättre än godkänt ifrån sig. Man huserar på en femteplats, sju poäng upp till den sista direktplatsen till Kvalserien, och två poäng ned till den sista playoff-platsen. När säsongen går in i sitt slutskede tror jag också att det är just plats 3-7 som kommer att vara mest infekterad, med säkerligen en sju-åtta lag som slåss om de fem platserna.

 

Med ett hembyggt perspektiv och tunnare plånbok värvade Patrik Sylvegård ihop ett gäng som på papperet inte skrämde särskilt många inför säsongen. Trots en stark trepoängare direkt i säsongsupptakten borta mot Örebro så var det början på en ytterst knackig inledning för laget. I takt med att förlusterna radades upp blev det mer och mer glest mellan åskådarna i Malmö Arena.

 

När de andra lagen rustade med NHL-spelarna stod vår sportchef på sig och menade att laget skulle få spela ihop sig och börja ta poäng därefter. Trots detta fick han mandat av styrelsen att plocka in spelare från andra sidan Atlanten om han ville.

 

Under den mest kritiska tiden låg Redhawks inte mer än ett par poäng ovanför strecket till den negativa Kvalserien. Framförallt hade laget oerhört svårt att göra mål och snittade under lång tid under två mål per match, och såvida inte Pontus Sjögren i mål gjorde en prickfri insats så var det i stort sett omöjligt att ta tre poäng.

 

Det vände dock i och med 10-2-segern hemma mot Asplöven. Man fick rejäl islossning och den i laget som var menad att göra poäng, Mattias Persson, kom igång ordentligt. En fantastisk november-månad gjorde att man seglade i tabellen och hittills i december har det varit ömsom vin ömsom vatten.

 

Jag tycker att man måste ge ett klart godkänt till laget såhär långt. Ofta är målgörandet ett problem som brukar hålla i sig över en hel säsong. Antingen har man liksom rätt spelare, eller så har man det inte. Redhawks har imponerat på mig genom att lösa detta problem.

 

Samtidigt får man ge en eloge till Sylvegård som stod på sig och inte började slänga ut spelare och tränare och skapa ännu mer orolighet, bara för att man hade en tung period bakom sig. Å andra sidan så hade han givetvis tvingats till förändringar om läget hade varit likadant idag och man bara hade haft 2-3 poäng ned till det negativa strecket.

 

Redhawks har nu kammat hem 52 poäng. Vid samma tid förra året hade man 49.

 

Om man skall prata lite framtidsutsikter så känns det som att Redhawks kommer att kriga om plats 4-7. Sju poäng upp till direktplats är absolut inte oöverkomligt, men trots bra form på sistone så finns det lite för många fläckar för att kunna konkurrera med den absolut toppen. 0 poäng på två bortamatcher mot Asplöven är exempelvis en sådan. Trots att det absolut inte är ett dåligt lag, och att det är en tung resa dit, så är det mot sådana lag poäng måste trilla in.

 

Skulle Redhawks kriga om något bättre än playoff i februari när det skall avgöras kommer jag att vara mycket nöjd. Då måste de nästkommande månaderna dock vara i stort sett genomgjutna där trepoängarna kommer på löpande band.

 

Det tror jag blir svårt för årets upplaga av Redhawks. Däremot tror jag att nästkommande säsong kan bli mycket intressant om man behåller majoriteten av årets spelare och kryddar med lite spets.