Med Malmö Redhawks lag i år har man blivit ganska bortskämd med att se ett ständigt kämpande lag som inte viker ned sig, och som alltid presterar sin maxkapacitet. Med blandad utgång förvisso, men trots allt ett lag som aldrig ger upp.

 

På senare tid tycker jag inte riktigt man har kunnat känna igen laget i det. I den senaste matchen mot Troja/Ljungby hemma uppträdde man slarvigt i egen zon vilket ledde till två baklängesmål. Och trots fyra ramträffar så satt endast en puck i kassen framåt. Rasmus Andersson, laget största backtalang, inblandad i bägge målen bakåt. Jag ifrågasatte att tränarnas drag att kasta in honom i en förstakedja när han kom tillbaka direkt från skada, och han såg faktiskt inte bra ut.

 

Innan dess var det Södertälje borta, där man också endast lyckades producera ett mål framåt, som Redhawks besegrades av. Även där anser jag att Redhawks var värda poäng, trots stort SSK-övertag den första perioden. Men gör man bara ett mål framåt får man sällan med sig poäng.

Likadant hemma mot Karlskoga. Ett ynka mål framåt och tre i baken. Här anser jag dock inte att Redhawks var värda poäng, för det var en svag insats mot ett betydligt bättre lag. Det märks att Karlskoga har blivit ett riktigt bra lag på senare tid, då de inte enbart spelar den grishockey som de faktiskt är kända för. Det kan bli ett riktigt tufft lag att möta i Kvalserien för Elitserie-lagen.

 

Leksand hemma i morgon. Ett möte som förr innebar fullt hus, men då Rögle var nere och vände i HockeyAllsvenskan så blev det den stora publikmagneten under säsongerna. Sedan dess har Leksand-Malmö-mötena inte riktigt känts lika heta. Redhawks möter ett Leksand som jag håller som seriens absolut bästa lag. Noll poäng i morgon och Örebro ges chansen att gå förbi Redhawks och förpassa dem till en åttonde plats. Det hade också inneburit fyra raka förluster, varav tre på hemmaplan. Ett scenario som i princip är mardrömslikt.